Gatunamn förekom redan under Medeltiden och var i allmänhet organiskt framvuxna. Ett sätt att döpa gator var genom att beskriva gatans funktion eller egenskaper, som t.ex. Bredgränd i Uppsala, som ansågs vara bredare än de flesta andra gränder i staden. Vissa gator och gatunamn tillkom på initiativ av en myndighet. Gaturegleringar blev vanliga och nödvändiga i flera större städer under Stormaktstiden då exempelvis Drottninggatan och Stora Nygatan anlades i Stockholm.

 

Våra ortnamn hänger till stor del samman med vägnamnen som ofta anger vart en viss väg leder. På landsbygden var annars vägnamn länge inte nödvändiga. Byar och gårdar hade namn och det brukade räcka för att finna en plats eller en person. Med de växande städerna, särskilt i samband med industrialiseringen, anlades alltfler

gator och stadsplanering blev mer angeläget än tidigare.

​

I huvudstaden genomfördes en namnrevision 1885 som av vissa betecknades som ”de gamla Stockholmsnamnens digerdöd”. Vissa längre gator kunde ha olika namn för olika sträckor och de byttes ut mot ett enda namn. Många äldre gatunamn försvann och ersattes med nya stereotypa. Principen med gruppnamn och kategorier slog igenom och har sedan dess varit viktig då ny bebyggelse och stadsdelar tillkommit.

​

​